EN KÄRLEKSHISTORIA 2/9 2008
Idag är det svart. Svart som synden, natten och sorgen....
..Så var det meningen att jag skulle börja detta inlägg, men det är inte alls så det är. Man har djupa dalar och höga bergstoppar i sin känslomässiga djungel eller hur? Och de var väl så jag kände när jag först skrev ner mina minnen på digitalt papper. Jag delar med mig lite av mitt tidigare liv. Livet som då var mitt liv men är numera nostalgi. Här kommer några djupa rader och smärtsamma minnen.
Be my guest.
Idag var det ett år sedan jag åkte från Oslo.
Det var ett år sen jag hade spenderat nätterna innan dagens datum ett år tillbaka i tiden, i tårar fyllda med ångest.
Det var ett år sedan jag med tunga steg gick mot min fullpackade bil, redo att åka hem. Du bar mina väskor och vi höll handen.
Jag kan i mitt minne se en film i slow-motion när vi går där på gatan. Jag vet vilka kläder vi hade på oss. Solen sken den dagen. Minnet är helt klart, utan någon lucka, som om det vore igår. Vi satte oss i bilen och jag skjutsade dig till tåget. Du tittade på mig med suddiga ögon. En hejdå-kyss. Sedan svart. Jag fortsatte mot något som kallas hem. Till gröna skogar och ett litet samhälle som jag tidigare hade flytt ifrån.
Jag blir så nostalgisk idag. Norge-tiden var speciell. Rolig, smärtsam, tung, underbar. Jag kan inte med tillräckligt många synonymer berätta för er hur det var. Vi var en liten egen familj där borta. I en huvudstad som är mindre än Göteborg, i en stad som är vacker sliten men flott på många sätt. En stad med personlighet helt enkelt. Oslo-stad. Det vore oförskämt att ens försöka jämföra den med Stockholm.
..Så var det meningen att jag skulle börja detta inlägg, men det är inte alls så det är. Man har djupa dalar och höga bergstoppar i sin känslomässiga djungel eller hur? Och de var väl så jag kände när jag först skrev ner mina minnen på digitalt papper. Jag delar med mig lite av mitt tidigare liv. Livet som då var mitt liv men är numera nostalgi. Här kommer några djupa rader och smärtsamma minnen.
Be my guest.
Idag var det ett år sedan jag åkte från Oslo.
Det var ett år sen jag hade spenderat nätterna innan dagens datum ett år tillbaka i tiden, i tårar fyllda med ångest.
Det var ett år sedan jag med tunga steg gick mot min fullpackade bil, redo att åka hem. Du bar mina väskor och vi höll handen.
Jag kan i mitt minne se en film i slow-motion när vi går där på gatan. Jag vet vilka kläder vi hade på oss. Solen sken den dagen. Minnet är helt klart, utan någon lucka, som om det vore igår. Vi satte oss i bilen och jag skjutsade dig till tåget. Du tittade på mig med suddiga ögon. En hejdå-kyss. Sedan svart. Jag fortsatte mot något som kallas hem. Till gröna skogar och ett litet samhälle som jag tidigare hade flytt ifrån.
Jag blir så nostalgisk idag. Norge-tiden var speciell. Rolig, smärtsam, tung, underbar. Jag kan inte med tillräckligt många synonymer berätta för er hur det var. Vi var en liten egen familj där borta. I en huvudstad som är mindre än Göteborg, i en stad som är vacker sliten men flott på många sätt. En stad med personlighet helt enkelt. Oslo-stad. Det vore oförskämt att ens försöka jämföra den med Stockholm.
Kommentarer
Trackback
